Slutspurten började

De tjänstemannarättsliga stadgandena godkändes alltså med över 3/4 majoritet (se föregående blogginlägg). Detta betyder att lagändringarna så småningom kommer i kraft.

Jag röstade mot paketets godkännande, därför att det bygger på fel ideologi, och det saknar den diskrimineringsparagraf som är nödvändig för att man skall kunna se vad bestämmelserna kommer att innebära.

När paketet förra gången förkastades, var det för att diskrimineringsparagrafen inte var tillfredsställande löst. Kyrkostyrelsen visste då att detta var orsaken. Nu kom i stort sett samma paket till kyrkomötet, lagutskottet hade visserligen gjort vissa förändringar också till det bättre (bl.a lektorsämbetet skonades nu).

Lagutskottets betänkande innehåller nog också sådant som behövs, men den anda av att "det måste godkännas nu" var massiv, t.o.m. de annars ganska tysta representanterna för HFD och HD (statsrådets repr) yttrade sig i tydlig riktning.

Diskrimineringsparagrafen är svår att författa så att alla parter är nöjda. Det är klart.

Men: vem tror nu att kyrkan någonsin får en diskrimineringsparagraf, som verkligen skyddar också dem som vill hålla fast vid klassisk kristen tro?

Kyrkomötet godkände en kläm som Stig Kankkonen föreslog som förpliktar kyrkostyrelsen att bereda en diskrimineringsparagraf. Jag röstade blankt, därför att samma sak redan ingick i lagutskottets betänkande. Men jag omfattar givetvis innehållet, även om jag inte hyser för stora förhoppningar.

Nästa vår (2010) kommer frågan om välsignelse av samkönade parförhållanden upp. Inom några år har vi - som jag tror - enkönade äktenskap också i Finland - och då aktualiseras många frågor, även om välsignelsen (som sannolikt till en början föreslås handla om "pastorala direktiv" från biskopsmötets/biskoparnas sida) blir frivillig.

Men sen kommer frågan om registrerade par kan godkännas som faddrar, om homosexuella äktenskap i framtiden godkänns av kyrkan (t.ex. just som faddrar, som anställda, som präster eller biskopar). Kyrkan måste ta ställning i sakfrågan, det räcker inte med "pastorala direktiv".

Idag valde vi också medlemmar i Kyrkans utrikesråd fram till 2013. Beredningen (elektorerna) föreslog Sixten Ekstrand som ordinarie, och Åsa A. Westerlund som suppleant. Dessa valdes också.

Vid behandlingen idag föreslag jag återval av Gunnar Grönblom nu med hänvisning till att ingen slår honom i kunskap om europeiska kyrkor och den tidigare nämnda arbetsgruppen. Detta hade jag meddelat gruppen redan före kyrkomötet.

Kyrkans budget godkändes också. Två ekonomiska motioner, den ena understöd till kyrkan i Petroskoi, och den andra ett anslag om knappt 20 000 euro för radiering av Tomasmässans gudstj (finska) i Radio Dei godkändes (kyrkan i Petrskoi får fen rikskollekt).

Förvaltningsutskottets betänkande angående utvecklingen av kyrkans centralförvaltning blev en intressant diskussion mellan biskop Huovinen och förvaltningsutskottet (med biskop Heikka i spetsen). En iakttagelse var att de förr så solidariskt eniga biskoparna nu - låt vara under hövliga och sakliga former - uppenbart är oense om hur förvaltningen skall utvecklas.

En av linjerna är att biskoparna vill slå vakt om biskopsmötets arbetsförmåga, men också profilering som biskoparnas möte. Vissa avgöranden skulle också flytta dit. En annan linje är att man vill centralisera beredningen genom att höja kyrkostyrelsens roll i sammanhanget.

Denna fråga är för stor för att kort redogöra för här. Beslutet blev i alla fall att frågan hänförs till kyrkomötet för att fortsätta utvecklandet av centralförvaltningen (inte nödvändigtvis i linje med de riktlinjer som förvaltningsutskottet hade försökt dra upp).

Utan att försöka rikta några beskyllningar åt ett eller annat håll, kan man inte undgå att se att det hela tiden (under alla dessa år) funnits en spänning (åtminstone ideell) mellan biskopsmötet och kyrkostyrelsen. Denna "spänning" gäller kanske närmast frågan om man skall utveckla en centralstyrelse för kyrkan och höja kyrkostyrelsens position, eller om man skall välja att fördela makt och beslutsfattning på olika enheter. Med spänning menar jag inte dåliga relationer, biskopar sitter ju med i kyrkostyrelsen med ärkebiskopen i spetsen. Jag avser närmast att vid en fördelning av beslutsområden och beredning så har en diskussion förts mellan kyrkostyrelse - biskopsmöte - kyrkomöte. Till detta kommer ju också diskussionen mellan centralförvaltningens roll i förhållande till stiftens egen förvaltning.

Det är klart att kyrkan behöver en vettig förvaltning. Kyrkan behöver också synergi, så att man koncentrerar resurser (både personella och ekonomiska). Men centralförvaltningen får inte bli ett självändamål.

All förvaltning måste sträva till att kyrkan skall kunna utföra sin egentliga uppgift: döpa och lära, förkunna evangeliet om Jesus Kristus.

På kvällen var kyrkomötet inbjudet till Åbo stad. Jag deltog inte på grund av stark förkylningskänsla, och kanske litet mera än en känsla..

Ett allmänt slutintryck är att attityderna hårdnar i kyrkomötet. VIsserligen finns vänskapen och kollegialiteten där, men mycket lätt uppstår i diskussionerna spänningar och olika former av "känslolås". Vår kyrka står inför stora utmaningar.

För en konservativ kristen stängs allt flera dörrar. Jag hoppas vår nya biskop från början väljer en annan väg.

Kyrkomötets höstsession avslutas fredag eftermiddag.

Henrik