torsdag 5 november 2009
Slutspurten började
De tjänstemannarättsliga stadgandena godkändes alltså med över 3/4 majoritet (se föregående blogginlägg). Detta betyder att lagändringarna så småningom kommer i kraft.
Jag röstade mot paketets godkännande, därför att det bygger på fel ideologi, och det saknar den diskrimineringsparagraf som är nödvändig för att man skall kunna se vad bestämmelserna kommer att innebära.
När paketet förra gången förkastades, var det för att diskrimineringsparagrafen inte var tillfredsställande löst. Kyrkostyrelsen visste då att detta var orsaken. Nu kom i stort sett samma paket till kyrkomötet, lagutskottet hade visserligen gjort vissa förändringar också till det bättre (bl.a lektorsämbetet skonades nu).
Lagutskottets betänkande innehåller nog också sådant som behövs, men den anda av att "det måste godkännas nu" var massiv, t.o.m. de annars ganska tysta representanterna för HFD och HD (statsrådets repr) yttrade sig i tydlig riktning.
Diskrimineringsparagrafen är svår att författa så att alla parter är nöjda. Det är klart.
Men: vem tror nu att kyrkan någonsin får en diskrimineringsparagraf, som verkligen skyddar också dem som vill hålla fast vid klassisk kristen tro?
Kyrkomötet godkände en kläm som Stig Kankkonen föreslog som förpliktar kyrkostyrelsen att bereda en diskrimineringsparagraf. Jag röstade blankt, därför att samma sak redan ingick i lagutskottets betänkande. Men jag omfattar givetvis innehållet, även om jag inte hyser för stora förhoppningar.
Nästa vår (2010) kommer frågan om välsignelse av samkönade parförhållanden upp. Inom några år har vi - som jag tror - enkönade äktenskap också i Finland - och då aktualiseras många frågor, även om välsignelsen (som sannolikt till en början föreslås handla om "pastorala direktiv" från biskopsmötets/biskoparnas sida) blir frivillig.
Men sen kommer frågan om registrerade par kan godkännas som faddrar, om homosexuella äktenskap i framtiden godkänns av kyrkan (t.ex. just som faddrar, som anställda, som präster eller biskopar). Kyrkan måste ta ställning i sakfrågan, det räcker inte med "pastorala direktiv".
Idag valde vi också medlemmar i Kyrkans utrikesråd fram till 2013. Beredningen (elektorerna) föreslog Sixten Ekstrand som ordinarie, och Åsa A. Westerlund som suppleant. Dessa valdes också.
Vid behandlingen idag föreslag jag återval av Gunnar Grönblom nu med hänvisning till att ingen slår honom i kunskap om europeiska kyrkor och den tidigare nämnda arbetsgruppen. Detta hade jag meddelat gruppen redan före kyrkomötet.
Kyrkans budget godkändes också. Två ekonomiska motioner, den ena understöd till kyrkan i Petroskoi, och den andra ett anslag om knappt 20 000 euro för radiering av Tomasmässans gudstj (finska) i Radio Dei godkändes (kyrkan i Petrskoi får fen rikskollekt).
Förvaltningsutskottets betänkande angående utvecklingen av kyrkans centralförvaltning blev en intressant diskussion mellan biskop Huovinen och förvaltningsutskottet (med biskop Heikka i spetsen). En iakttagelse var att de förr så solidariskt eniga biskoparna nu - låt vara under hövliga och sakliga former - uppenbart är oense om hur förvaltningen skall utvecklas.
En av linjerna är att biskoparna vill slå vakt om biskopsmötets arbetsförmåga, men också profilering som biskoparnas möte. Vissa avgöranden skulle också flytta dit. En annan linje är att man vill centralisera beredningen genom att höja kyrkostyrelsens roll i sammanhanget.
Denna fråga är för stor för att kort redogöra för här. Beslutet blev i alla fall att frågan hänförs till kyrkomötet för att fortsätta utvecklandet av centralförvaltningen (inte nödvändigtvis i linje med de riktlinjer som förvaltningsutskottet hade försökt dra upp).
Utan att försöka rikta några beskyllningar åt ett eller annat håll, kan man inte undgå att se att det hela tiden (under alla dessa år) funnits en spänning (åtminstone ideell) mellan biskopsmötet och kyrkostyrelsen. Denna "spänning" gäller kanske närmast frågan om man skall utveckla en centralstyrelse för kyrkan och höja kyrkostyrelsens position, eller om man skall välja att fördela makt och beslutsfattning på olika enheter. Med spänning menar jag inte dåliga relationer, biskopar sitter ju med i kyrkostyrelsen med ärkebiskopen i spetsen. Jag avser närmast att vid en fördelning av beslutsområden och beredning så har en diskussion förts mellan kyrkostyrelse - biskopsmöte - kyrkomöte. Till detta kommer ju också diskussionen mellan centralförvaltningens roll i förhållande till stiftens egen förvaltning.
Det är klart att kyrkan behöver en vettig förvaltning. Kyrkan behöver också synergi, så att man koncentrerar resurser (både personella och ekonomiska). Men centralförvaltningen får inte bli ett självändamål.
All förvaltning måste sträva till att kyrkan skall kunna utföra sin egentliga uppgift: döpa och lära, förkunna evangeliet om Jesus Kristus.
På kvällen var kyrkomötet inbjudet till Åbo stad. Jag deltog inte på grund av stark förkylningskänsla, och kanske litet mera än en känsla..
Ett allmänt slutintryck är att attityderna hårdnar i kyrkomötet. VIsserligen finns vänskapen och kollegialiteten där, men mycket lätt uppstår i diskussionerna spänningar och olika former av "känslolås". Vår kyrka står inför stora utmaningar.
För en konservativ kristen stängs allt flera dörrar. Jag hoppas vår nya biskop från början väljer en annan väg.
Kyrkomötets höstsession avslutas fredag eftermiddag.
Henrik
tisdag 3 november 2009
Paketet
Idag har de tjänstemannarättsliga stadgandena behandlats, allmän diskussion fördes från kl 13 till kl 17.10.
Diskussionen som fördes var enligt min mening ganska mångsidig, men också på något sätt väldigt laddad. Folk kommenterade halvhögt vissa uttalanden, och motsättningarna är stora.
Lagutskottets ordförande Pirjo Pyhäjärvi (jurist och förvaltningsdomare) höll ett inledande anförande. Det var enligt min mening på många sätt ett bra tal, klokt, sakligt, redigt och utmärkt framfört.
Efter henne talade Pekka Lahdenperä, vicehäradshövning och jurist och medlem i lagutskottet, som tillsammans med Leif Nummela inte hade ställt sig bakom Lagutskottets majoritet, utan som kom med ett avvikande yttrande. Hans anförande var mycket bra, sakligt uppbyggt och mycket innehållsrikt. I sitt anförande hänvisade han till emeritusprofessor Ilkka Saraviitas utlåtande, som några av oss ombud hade bett om. Hans enda chans var att lyfta in Saraviitas text i sitt anförande och be om ordf.s lov att dela ut det åt ombuden.
Saraviitas utlåtande var en het potatis, någon tyckte till och med att det var otillbörligt att komma med ett sakutlåtande i detta skede. Pekka Lahdenperä förklarade att han och Leif Nummela först efter att de lämnat in sitt avvikande yttrande kom att fundera över hållbarheten i vissa argument.
Saraviitas utlåtande kritiserades öppet av flera "tunga" jurister: Risto Voipio, ecklesiastikråd och kyrkans ledande jurist, HFD-ledamoten Irma Telivuo. Också juridiskt sakkunnige Esko (med HD.bakgrund, måste kontrolleras) menade att Saraviita har fel.
Leif Nummelas tal, där han varnade för faran att "i blindo" gå in för statens diskrimineringsparagraf (som gäller om inte kyrkan föreslår en egen formulering som beaktar kyrkans intressen!), retade upenbart många. Nummela ansåg att utvecklingen tydligt går mot den som redan skett i Sverige, och att kyrkan absolut behöver ett skydd. Detta tyckte många inte om att höra och Nummela blev kritiserad för att måla upp "skräckbilder och -scenarier" när han frågade om de som tänker rösta för ett paket utan diskrimineringsparagraf verkligen har insett vad som kan komma.
Teuvo Riikonen, rektor för Säminge-institutet (nära Nyslott) talade om den andlighet som växer nerifrån. Han använde bilden av ett hav där ytströmmarna rör sig åt ett håll, men på djupet finns det andra strömmar som rör sig kanske i helt motsatt riktning. Han klagade över att kyrkan saknar andliga ledare och ett andligt ledarskap, hans tal kom att uppfattas som kritiskt mot ärkebiskopen, och ärkebiskopen sade offentligt att Riikonen bör hålla sig till sak och föreföll inte att se på vilket sätt Riikonens tal anknyt till den fråga som behandlades.
Min bedömning av talet var att det förvisso var ganska fritt, men att Riikonen ville betona det faktum att man inte med regler och direktiv ovanifrån kan lösa sådana frågor som växer nerifrån - såsom andligheten gör, och många av samhällets djupa rörelser: arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen osv osv. Stämningen i salen kanske bidrog till att det som var avsett som humor inte mottogs som sådant, utan alltför bokstavligt.
I flera inlägg betonades vikten av man nu godkänner paketet, och att vi skall återvända till diskrimineringsparagrafen senare.
Stig Kankkonen höll ett vägande inlägg, som utmynnade i förslaget att man bör behandla frågorna som en helhet och i denna helhet bör diskrimineringsparagrafen ingå. Han föreslår i den fortsatta behandlingen att ärendet återremitteras till kyrkostyrelsen för ny beredning och komplettering så att detta (diskrimineringsparagrafen) är med.
MIn bedömning är att Kankkonens förslag kan bli ett "kompromissförslag", men att man i första hand försöker få igenom lagutskottets förslag nu.
Enligt min mening är paketet problematiskt både därför att vi inte har någon uppfattning om hur diskrimineringsparagrafen ser ut, inte vet om den blir godkänd, och särskilt också därför att det tjänstemannarättsliga paketet bygger på ett tänkande som är baserat på ett tjänstemannatänkande. Jag kan heller inte komma ifrån uppfattningen att det hör samman med ett underlättande av att bryta tjänsteförhållanden, och min oro gäller givetvis också det faktum att detta kan komma att gälla personer - läs präster främst - med klassisk kristen trosuppfattning.
I morgon fortsätter behandlingen av detta paket, och det är viktigt att be om vishet och ledning nu.
Jag tror ju att alla starka vindar blåser åt ett visst håll, dvs så att paketet skall godkännas.
För mig är det oerhört viktigt att diskrimineringsfrågan, som bör lösas i ljuset av kyrkans tro och bekännelse (vi bör ha en egen formulering därför att kyrkan i ett postmodern samhälle representerar andra värden), hålls samman med det övriga paketet. Samtidigt tycker jag att det bästa skulle vara att skrota paketet, men lösa vissa öppna frågor genom att lagstifta om tjänsteförhållanden och om diskriminering.
Kyrkan bör skapa förutsättningar för försonliga lösningar - det får inte vara ett lagbrott att försöka leva kristet och följa sin övertygelse. Det får heller inte bli omöjligt att försöka finna lösningar som passar parter med olika uppfattning.
Må Gud hålla sin hand över vår kyrka. Många uttrycker i enskilda diskussioner sin oro över kyrkans enhet och för en framtid för väckelsekristna i en kyrka, som med ganska hård hand går åt många "gammaltroende" kristna.
I utskottsarbetet har frågan om dop med endast en fadder i speciella fall behandlats. Varje person, som skall döpas, bör ha minst två faddrar - det finns situationer när det är svårt. I sådana undantagsfall skall det kunna bli möjligt enligt initiativet, men som ett undantag, inte som en regel. Men denna fråga skall behandlas ännu i plenum.
I kulisserna diskuteras hela tiden ärkebiskopsvalet. Tillsvidare är det bara en kandidat (Seppo Rissanen) som har ställts upp, men några namn nämns flitigt. Det kan ännu dyka upp något biskopligt namn, och kanske ännu något annat.
Henrik
Diskussionen som fördes var enligt min mening ganska mångsidig, men också på något sätt väldigt laddad. Folk kommenterade halvhögt vissa uttalanden, och motsättningarna är stora.
Lagutskottets ordförande Pirjo Pyhäjärvi (jurist och förvaltningsdomare) höll ett inledande anförande. Det var enligt min mening på många sätt ett bra tal, klokt, sakligt, redigt och utmärkt framfört.
Efter henne talade Pekka Lahdenperä, vicehäradshövning och jurist och medlem i lagutskottet, som tillsammans med Leif Nummela inte hade ställt sig bakom Lagutskottets majoritet, utan som kom med ett avvikande yttrande. Hans anförande var mycket bra, sakligt uppbyggt och mycket innehållsrikt. I sitt anförande hänvisade han till emeritusprofessor Ilkka Saraviitas utlåtande, som några av oss ombud hade bett om. Hans enda chans var att lyfta in Saraviitas text i sitt anförande och be om ordf.s lov att dela ut det åt ombuden.
Saraviitas utlåtande var en het potatis, någon tyckte till och med att det var otillbörligt att komma med ett sakutlåtande i detta skede. Pekka Lahdenperä förklarade att han och Leif Nummela först efter att de lämnat in sitt avvikande yttrande kom att fundera över hållbarheten i vissa argument.
Saraviitas utlåtande kritiserades öppet av flera "tunga" jurister: Risto Voipio, ecklesiastikråd och kyrkans ledande jurist, HFD-ledamoten Irma Telivuo. Också juridiskt sakkunnige Esko (med HD.bakgrund, måste kontrolleras) menade att Saraviita har fel.
Leif Nummelas tal, där han varnade för faran att "i blindo" gå in för statens diskrimineringsparagraf (som gäller om inte kyrkan föreslår en egen formulering som beaktar kyrkans intressen!), retade upenbart många. Nummela ansåg att utvecklingen tydligt går mot den som redan skett i Sverige, och att kyrkan absolut behöver ett skydd. Detta tyckte många inte om att höra och Nummela blev kritiserad för att måla upp "skräckbilder och -scenarier" när han frågade om de som tänker rösta för ett paket utan diskrimineringsparagraf verkligen har insett vad som kan komma.
Teuvo Riikonen, rektor för Säminge-institutet (nära Nyslott) talade om den andlighet som växer nerifrån. Han använde bilden av ett hav där ytströmmarna rör sig åt ett håll, men på djupet finns det andra strömmar som rör sig kanske i helt motsatt riktning. Han klagade över att kyrkan saknar andliga ledare och ett andligt ledarskap, hans tal kom att uppfattas som kritiskt mot ärkebiskopen, och ärkebiskopen sade offentligt att Riikonen bör hålla sig till sak och föreföll inte att se på vilket sätt Riikonens tal anknyt till den fråga som behandlades.
Min bedömning av talet var att det förvisso var ganska fritt, men att Riikonen ville betona det faktum att man inte med regler och direktiv ovanifrån kan lösa sådana frågor som växer nerifrån - såsom andligheten gör, och många av samhällets djupa rörelser: arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen osv osv. Stämningen i salen kanske bidrog till att det som var avsett som humor inte mottogs som sådant, utan alltför bokstavligt.
I flera inlägg betonades vikten av man nu godkänner paketet, och att vi skall återvända till diskrimineringsparagrafen senare.
Stig Kankkonen höll ett vägande inlägg, som utmynnade i förslaget att man bör behandla frågorna som en helhet och i denna helhet bör diskrimineringsparagrafen ingå. Han föreslår i den fortsatta behandlingen att ärendet återremitteras till kyrkostyrelsen för ny beredning och komplettering så att detta (diskrimineringsparagrafen) är med.
MIn bedömning är att Kankkonens förslag kan bli ett "kompromissförslag", men att man i första hand försöker få igenom lagutskottets förslag nu.
Enligt min mening är paketet problematiskt både därför att vi inte har någon uppfattning om hur diskrimineringsparagrafen ser ut, inte vet om den blir godkänd, och särskilt också därför att det tjänstemannarättsliga paketet bygger på ett tänkande som är baserat på ett tjänstemannatänkande. Jag kan heller inte komma ifrån uppfattningen att det hör samman med ett underlättande av att bryta tjänsteförhållanden, och min oro gäller givetvis också det faktum att detta kan komma att gälla personer - läs präster främst - med klassisk kristen trosuppfattning.
I morgon fortsätter behandlingen av detta paket, och det är viktigt att be om vishet och ledning nu.
Jag tror ju att alla starka vindar blåser åt ett visst håll, dvs så att paketet skall godkännas.
För mig är det oerhört viktigt att diskrimineringsfrågan, som bör lösas i ljuset av kyrkans tro och bekännelse (vi bör ha en egen formulering därför att kyrkan i ett postmodern samhälle representerar andra värden), hålls samman med det övriga paketet. Samtidigt tycker jag att det bästa skulle vara att skrota paketet, men lösa vissa öppna frågor genom att lagstifta om tjänsteförhållanden och om diskriminering.
Kyrkan bör skapa förutsättningar för försonliga lösningar - det får inte vara ett lagbrott att försöka leva kristet och följa sin övertygelse. Det får heller inte bli omöjligt att försöka finna lösningar som passar parter med olika uppfattning.
Må Gud hålla sin hand över vår kyrka. Många uttrycker i enskilda diskussioner sin oro över kyrkans enhet och för en framtid för väckelsekristna i en kyrka, som med ganska hård hand går åt många "gammaltroende" kristna.
I utskottsarbetet har frågan om dop med endast en fadder i speciella fall behandlats. Varje person, som skall döpas, bör ha minst två faddrar - det finns situationer när det är svårt. I sådana undantagsfall skall det kunna bli möjligt enligt initiativet, men som ett undantag, inte som en regel. Men denna fråga skall behandlas ännu i plenum.
I kulisserna diskuteras hela tiden ärkebiskopsvalet. Tillsvidare är det bara en kandidat (Seppo Rissanen) som har ställts upp, men några namn nämns flitigt. Det kan ännu dyka upp något biskopligt namn, och kanske ännu något annat.
Henrik
måndag 2 november 2009
Måndagens mangling
Idag har vi haft en ganska intensiv dag i kyrkomötet.
Plenum, utskottsarbeten, plenum, och dessutom besök av undervisningsministeriets kanslichef.
Behandlingen idag har varit remissdebatter, så att utskotten med remissdebatten som vägledning skall kunna åstadkomma ett betänkande, som sedan ligger till grund för behandlingen.
Idag har ekonomiska motioner (bl.a bidrag till kyrkbygget i Petroskoi) varit föremål för diskussion. En översikt av kyrkans ekonomichef Leena Rantanen om kyrkans ekonomiska situation hörde också till (kyrkan måste inse realiteterna, vissa församlingar har kunnat förutse den situation som kommit, andra församlingar har det mycket svårt).
Idag diskuterades också en återinföring av Annandag pingst - men frågan sändes till Allmänna utskottet (vilket är en signal om att den inte tas på allvar..).
Idag diskuterades också ett avtal mellan Ev.luth. kyrkan och Metodistkyrkan, de flesta lovordade det, men Lasse Marjokorpi framhöll att texten innebär att såväl den lutherska kyrkan som metodismen kompromissar med sin övertygelse, positionen förskjuts. Han rekommenderade kristen gemenskap, men inte full nattvardsgemenskap.
I morgon kommer tjänstemannastadgarna upp kl. 13.
Vindarna är snåla, man vill verkligen inte att diskriminering (enligt sin egen definition) ska förekomma. För en del betyder detta detsamma som samarbetstvång, för andra innebär det främst att kyrkan måste definiera sin ståndpunkt i det postmoderna samhället.
Jag återkommer - dagens diskussioner är ju bara förberedande.
Henrik
Plenum, utskottsarbeten, plenum, och dessutom besök av undervisningsministeriets kanslichef.
Behandlingen idag har varit remissdebatter, så att utskotten med remissdebatten som vägledning skall kunna åstadkomma ett betänkande, som sedan ligger till grund för behandlingen.
Idag har ekonomiska motioner (bl.a bidrag till kyrkbygget i Petroskoi) varit föremål för diskussion. En översikt av kyrkans ekonomichef Leena Rantanen om kyrkans ekonomiska situation hörde också till (kyrkan måste inse realiteterna, vissa församlingar har kunnat förutse den situation som kommit, andra församlingar har det mycket svårt).
Idag diskuterades också en återinföring av Annandag pingst - men frågan sändes till Allmänna utskottet (vilket är en signal om att den inte tas på allvar..).
Idag diskuterades också ett avtal mellan Ev.luth. kyrkan och Metodistkyrkan, de flesta lovordade det, men Lasse Marjokorpi framhöll att texten innebär att såväl den lutherska kyrkan som metodismen kompromissar med sin övertygelse, positionen förskjuts. Han rekommenderade kristen gemenskap, men inte full nattvardsgemenskap.
I morgon kommer tjänstemannastadgarna upp kl. 13.
Vindarna är snåla, man vill verkligen inte att diskriminering (enligt sin egen definition) ska förekomma. För en del betyder detta detsamma som samarbetstvång, för andra innebär det främst att kyrkan måste definiera sin ståndpunkt i det postmoderna samhället.
Jag återkommer - dagens diskussioner är ju bara förberedande.
Henrik
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
